Varje kikare beskrivs med två tal, till exempel 8×42. Det första är förstoringen: föremålet ser åtta gånger närmare ut. Det andra är objektivets diameter i millimeter, alltså de främre linsernas storlek. Ur de två talen kan du räkna fram nästan allt annat som säger något om bilden.
Förstoring
Mer förstoring ger mer detalj, men också mindre synfält och mer synlig handskakning. Runt 8x och 10x är gränsen för vad de flesta håller stilla på fri hand. Över 12x behöver du i praktiken stöd: ett stativ, en stolpe eller en ryggsäck att vila mot.
Objektivdiameter
Större objektiv samlar mer ljus, men gör kikaren större och tyngre. Ett 42 mm-objektiv är den vanliga kompromissen. 32 mm sparar vikt, 50–56 mm ger ljusstyrka i skymningen.
Utgångspupill
Utgångspupillen är den lilla ljusa cirkeln du ser i okularet när du håller kikaren en bit från ögat. Räkna ut den genom att dela objektivet med förstoringen: 42 ÷ 8 = 5,25 mm. Så länge utgångspupillen är mindre än ögats egen pupill bestämmer den hur mycket ljus som når ögat. I dagsljus är ögats pupill bara 2–3 mm, och då räcker alla kikare. I skymningen öppnar ett ungt öga sig till ungefär 7 mm, och då blir en större utgångspupill märkbart ljusare. Med åldern vidgas pupillen mindre, ofta till runt 5 mm för den som passerat femtio. Då ger en 7 mm-kikare mindre extra än siffrorna lovar.
Skymningstal
Skymningstalet är roten ur förstoring gånger objektiv. Det beskriver hur mycket detalj du kan urskilja i svagt ljus. Måttet gynnar hög förstoring, så läs det tillsammans med utgångspupillen. En 12×50 har högre skymningstal än en 8×56, men 8×56 ger den ljusare bilden.
Synfält
Synfältet anges i meter på 1 000 meters avstånd eller i grader. En grad motsvarar ungefär 17,5 meter på 1 000 meter. Ett brett synfält gör det enklare att hitta och följa vilt i rörelse och fåglar i flykt. Lägre förstoring ger i regel bredare synfält.
Formlerna gäller alla kikare. Hur ljus bilden faktiskt blir beror också på ljustransmissionen, alltså hur mycket ljus glas och beläggningar släpper igenom.